EVIL DEAD BURN

Det finns filmer man tycker om, sedan finns det filmer som ifrågasätter, skapar något nytt och förändrar allt. EVIL DEAD är precis en sådan film. För oss splatternördar är Sam Raimis ursprungliga filmer närmast helig mark. Många av oss minns fortfarande första gången ondskan släpptes lös i den där lilla stugan ute i skogen, där skräck, svart humor, motorsågar och okontrollerade mängder kroppsvätskor blandades till något fullständigt magiskt.

EVIL DEAD-filmerna har dessutom lyckats med något som få filmserier har: överlevt uppföljare, en remake och en tv-serie utan att förvandlas till urvattnad streaminggröt. EVIL DEAD från 2013 var brutal som fan, och EVIL DEAD RISE visade att deadites fungerar minst lika bra i ett hyreshus som i en rutten stuga.

Men nu jävlar händer det grejer.

Den franske regissören Sébastien Vaniček har gjort sin egen version av EVIL DEAD, och resultatet är råare, elakare och betydligt mer våldsamt än jag trodde när vi bokade biobiljetterna.

Vaniček har tidigare gett oss spindelskräckisen INFESTED, en underhållande och stundtals riktigt obehaglig film. Men EVIL DEAD BURN ligger i en helt annan liga. Här kastar han familjesorg, fransk extremskräck, demoniska monster och kopiösa mängder slafs i en köttkvarn och trycker på högsta hastigheten … och det funkar!

Det är också tydligt att både Sam Raimi och Bruce Campbell fortfarande har sina fingrar med i produktionen. Ni kommer se många influenser, citat och annat kul som gör hela upplevelsen lite annorlunda om man känner till de gamla EVIL DEAD-filmerna. Vi får väl bara hoppas att deras fingrar fortfarande sitter fast på deras händer, vilket inte är något man kan ta för givet i den här filmen.

Handling

Alice har precis förlorat sin man i en mystisk olycka. För att ta farväl beger hon sig till hans avlägsna familjehem, där svärfamiljen har samlats för begravningen. Redan från början är stämningen sjukt obehaglig. Familjerelationerna är infekterade, huset känns fel, allt är fel, och det dröjer naturligtvis inte länge innan någonting mycket värre än passiv aggressivitet börjar röra sig i mörkret.

En efter en förvandlas familjemedlemmarna till brutala, sadistiska och fullständigt hänsynslösa demoner. Det som skulle bli ett värdigt farväl urartar snabbt till en familjeåterförening där alla försöker mörda, lemlästa och verbalt förnedra varandra.

Ungefär som en vanlig släktmiddag, fast med mer inälvor.

Alice tvingas snart inse att löftena hon gav i livet fortfarande gäller. Även efter döden.

Precis som EVIL DEAD från 2013 och EVIL DEAD RISE fungerar EVIL DEAD BURN som en fristående berättelse. Du behöver alltså inte kunna hela filmens mytologi för att hänga med. Men som jag berättat innan: den som håller ögonen öppna hittar gott om kopplingar, symboler och små presenter till oss som har sett de tidigare filmerna fler gånger än vad som är socialt försvarbart.

Blod är tydligen billigare än terapi

Det finns mycket att säga om EVIL DEAD BURN, men vi kan lika gärna börja med det viktigaste: det här är en brutal jävla käftsmäll.

Detta är riktigt rått, våldsamt och med ett jäkla tempo. Vaniček har tagit den franska extremskräckens brutalitet, tänk dig INSIDE och FRONTIER(S), och korsat den med EVIL DEAD-seriens sadistiska demoner och svarta humor. Resultatet är stundtals så vidrigt att man börjar grimasera, spänna hela kroppen och samtidigt flina som en idiot.

Jag tänker inte avslöja filmens bästa våldsamheter, eftersom de förtjänar att upplevas utan förvarning. Men ni kan se fram emot uppfläkt kött, avslitna lemmar, krossade kroppsdelar, rinnande gegga och människor som får bekanta sig alldeles för intimt med olika tillhyggen.

Något som verkligen sticker ut är hur brutal fantasi kan få vardagsföremål att användas på sätt som definitivt inte fanns med i instruktionsboken.

Låt oss bara konstatera att EVIL DEAD BURN tänjer rejält på gränserna för vad man förväntar sig att få se på en vanlig biograf. Jag såg filmen tillsammans med min dotter och min bästa polare. Vid flera tillfällen satt vi alla tre och vred oss i stolarna, gjorde konstiga ljud och flinade samtidigt, och det är precis detta en EVIL DEAD-film ska göra med sin publik.

Vi hamnade i en konstig bipolär känsla, någonstans mellan ”fy fan vad äckligt” och ”kan vi få se det där en gång till?”.

Riktig gegga slår alltid digital gegga

Att effekterna till stor del känns handgjorda, slafsiga och fysiska är också riktigt trevligt och uppfriskande nu när vi lever i en digital värld. Latex, proteser, sminkeffekter och sådana mängder teaterblod att inspelningsplatsen förmodligen fortfarande är klibbig. Kroppar har tyngd. Kött slits sönder på riktigt. Blodet träffar väggar, golv, möbler och människor med en härlig fysisk kraft.

Precis som det ska vara.

Det enda som drar ner helhetsintrycket är en del digitala effekter under den sista akten. De är inte katastrofala, men de sticker ut bredvid allt underbart handgjort slafs. Datorgenererad gegga kommer aldrig att kunna konkurrera med en hink teaterblod som kastas rakt i ansiktet på en olycklig skådespelare.

Vaniček har gjort sin blodiga hemläxa

Som vi nämnt flera gånger tidigare, och som ett gammalt fan, är det omöjligt att inte flina åt alla blinkningar bakåt i serien. Den klassiska kamerakörningen där ondskan jagar fram genom miljön finns naturligtvis med. Även Necronomicons sidor är lika vackert vidriga som alltid, och ondskan beter sig fortfarande som om den har obegränsat med energi. Det som inte finns med, och som jag saknade lite, är humorn som de andra filmerna har.

Filmens demoner känns inte bara som skrikande monster, de är manipulativa, personliga och fullständigt sadistiska. De vet vad de ska säga för att såra sina offer innan de börjar plocka isär dem rent fysiskt. Den som har sett EVIL DEAD RISE får dessutom en liten överraskning. Jag tänker inte förstöra den här, men håll ögonen öppna.

Mörkare, smutsigare och lite för färglös

Rent visuellt är EVIL DEAD BURN mörkare och mer urtvättad än EVIL DEAD RISE.

Det är förmodligen ett medvetet val. Hela berättelsen är dränkt i sorg, skuld och infekterade familjerelationer, och filmen ser ut därefter. Huset känns kallt, fuktigt och sjukt långt innan blodet börjar rinna. Personligen saknar jag ändå lite av den saftiga färgsättningen från EVIL DEAD RISE. Jag förstår tanken, men när någon ändå har lagt så mycket tid på att bygga ett sönderslitet ansikte vill jag gärna kunna se hela härligheten.

Ljudbilden däremot är fullständigt fantastisk.

Det knakar, kurrar, viskar, bubblar och skriker från alla håll. Röster kryper runt i salongen, och vissa scener låter som om någon försöker pressa en blöt kropp genom ett ventilationssystem.

Se filmen på bio om du kan. Att titta hemma med grannvänlig volym vore ett hån mot både ljudteknikerna och demonerna.

Sammanfattning

När eftertexterna började rulla satt jag ändå där med ett stort och förmodligen ganska osunt flin. EVIL DEAD BURN är inte seriens bästa film. Den har inte originalets revolutionerande energi, EVIL DEAD II:s galenskap eller riktigt samma färgstarka personlighet som EVIL DEAD RISE, men den är utan tvekan seriens råaste film.

Sébastien Vaniček håller ingenting tillbaka. Han kastar sorg, familjetrauma, fransk extremskräck och EVIL DEAD-mytologi i en hink, rör om med en avhuggen arm och häller sedan hela skiten över publiken.

Det är våldsamt, kreativt, obehagligt och framför allt förbannat underhållande. Och trots att vi är inbitna splatternördar gick vi därifrån lätt traumatiserade, mycket nöjda och kände oss nästan besudlade.

EVIL DEAD lever vidare.