HOPE

Det finns regissörer man väntar på, och Na Hong-jin är helt klart en av dem. THE CHASER var en käftsmäll, THE YELLOW SEA var ännu råare och THE WAILING är en film folk fortfarande snackar om tio år senare, med all rätt.

Sen blev det tyst. I tio år. Och vad gör han när han väl kommer tillbaka? Han gör den dyraste koreanska filmen någonsin, om utomjordingar som slår sönder en liten fiskeby, med Alicia Vikander och Michael Fassbender som rymdvarelser. Ja, du läste rätt.

Jag såg HOPE på bio igår och jag har faktiskt inte riktigt landat än. Den är sjukt stökig, alldeles för lång och den datorgenererade grafiken ser ibland ut som ett tv-spel från 2010. Ändå satt jag där med ett flin som inte gick bort på hela kvällen. Filmen är stenhårt seriös i ena stunden och totalt fjantig med pubertal humor i nästa. Sån här film gör man juh inte i Hollywood längre. Det här är THE HOST som fått en hink anabola och en lastbil med vapen.

Handling

Hope Harbor är en liten sömnig hamnby precis vid gränsen mot Nordkorea. Överallt hänger skyltar om att man ska rapportera spioner, nästan alla som bor där är pensionärer och polischefen Bum-seok (Hwang Jung-min) har inte särskilt mycket att göra om dagarna. Tills hans kusin Sung-ki (Zo In-sung) hittar en ko som någon slitit i bitar. Klomärkena är alldeles för stora för en tiger, men vad fan ska det annars vara?

Sen smäller det. Något stort som man inte ser går rakt igenom byn, bilar flyger över hustaken, hus rivs sönder och folk dör som flugor. Bum-seok, som egentligen bara vill springa åt andra hållet, får hjälp av polisaspiranten Sung-ae (Jung Ho-yeon från SQUID GAME) som dyker upp i en bil fullproppad med tunga vapen. Samtidigt ger sig Sung-ki och byns jägare ut i skogen för att jaga vad det nu är för något. Väl där inne i skogen inser de ganska snabbt att det här kanske inte var den bästa idén i världen.

Mer än så säger jag inte. HOPE byter genre ungefär var fyrtionde minut och halva nöjet är att inte ha en aning om vart den är på väg.

Monsterfilm som på 90-talet

Det jag gillar mest med HOPE är att den känns som en sån där stor och dum monsterfilm som vi fick på 90-talet. TREMORS, THE RELIC, DEEP BLUE SEA. Filmer som inte vill något annat än att man ska ha förbannat roligt i en och en halv timme. Fast här är det nästan tre.

Första timmen är dessutom ren skolboksskräck. Na Hong-jin gör som Spielberg i HAJEN och visar helt enkelt inte monstret. Vi får se vad det lämnar efter sig istället. Sönderslagna hus, kroppar i gränderna och en by som är helt tyst, förutom något som rör sig där borta i mörkret. Bum-seok springer runt med sin lilla puttepistol och är livrädd, och det är man själv också. Sjukt välgjort.

Och Bum-seok är faktiskt en av de roligaste hjältarna jag sett på länge, just för att han inte är någon hjälte. Han är feg, han är oduglig och han gör totalt idiotiska saker hela tiden. Hwang Jung-min spelar honom utan att be om ursäkt en enda gång, och det är helt klart rätt. Jung Ho-yeon är den som faktiskt får saker gjorda, och när hon rullar in med granatgeväret är det ren midnattsbio.

Monster & Specialeffekter

Ja, då var vi där. Grafiken. Monstren ser ibland ut som bossar från PlayStation 3, framför allt när Na Hong-jin bestämmer sig för att visa dem i fullt dagsljus, mitt på en väg, i flera minuter. Där försvinner en del av magin och jag fattar varför filmen fick spö i Cannes. Han ska tydligen ha klippt om och fixat effekterna efter festivalen, och det märks att vissa scener funkar betydligt bättre än andra.

Men allt runt omkring monstren är på riktigt. Bilarna som flyger är riktiga bilar, stuntmännen som kastas runt är riktiga människor och byn som rivs sönder är byggd och sönderslagen på riktigt. Och blodet. Det finns skitmycket blod. Kroppar slungas runt som leksaker, bilar körs rakt in i folk, kulor biter inte och folk slits itu. Det är mer våld här än i både THE WAILING och TRAIN TO BUSAN, och det är slaffsigt på ett sätt som jag inte alls väntade mig av en film med den här budgeten.

Så CGI-monstren är definitivt filmens svagaste del. Men efter en halvtimme hade jag faktiskt slutat bry mig. Det är lite som att klaga på gummihajen i HAJEN.

Action

Här finns det inget att klaga på. Biljakten längs den ödsliga motorvägen är en av de bästa actionscenerna jag sett på bio på många år. Folk som klättrar mellan bilar i full fart, monster som springer ikapp, explosioner, hästar, och en kamera som sitter mitt i alltihop. MAD MAX: FURY ROAD med utomjordingar, och det menar jag som den största komplimang jag kan ge.

Problemet är bara att filmen har två sådana jakter, och de är långa. Riktigt långa. Mot slutet började jag faktiskt känna av de där 156 minuterna, och en halvtimme kortare hade helt klart gjort filmen bättre. Skogsdelen, som är inspelad i Rumänien, hänger inte heller riktigt ihop med byn. Ibland känns det som två olika filmer som någon klippt ihop.

Humor & Dialog

Na Hong-jin har alltid haft en sjukt mörk humor och här får den löpa helt fritt. Toaletthumor, svordomar och bybor som är precis lagom korkade. Scenen där den gamle ginsengbonden ska berätta om sitt möte med monstret, och det istället blir en historia om ett oväntat toalettbesök, är en av de roligaste sakerna jag sett i år. Halva salongen skrattade rakt ut och andra halvan satt och undrade vad fan de tittade på.

Karaktärerna är däremot ganska tunna. Varje bybo har en grej, typ ”modig”, ”tursam” eller ”gillar att skjuta”, och mer än så får vi inte veta. I THE WAILING brydde jag mig om allihop, här bryr jag mig mest om vem som har det största vapnet. Fast i en sån här film är det kanske precis som det ska vara.

Och Vikander och Fassbender? Jo, de är med. De pratar ett språk som inte finns. Jag säger inte mer, men jag satt och undrade hur fan den där rollbesättningen gick till.

Ljud & Musik

Ljudet är fantastiskt. Första timmen bygger nästan helt på tystnad och ljud långt borta, något som brakar bakom husen, något som andas. När monstret väl kommer låter det som att en lastbil kör rakt igenom salongen. Michael Abels, samma kille som gjorde musiken till GET OUT och US, kör på utan att ta över.

Foto & Ljus

Hong Kyung-pyo, som även fotade THE WAILING och PARASITE, gör ett grymt jobb. Vidvinkel, kameran tätt inpå ansiktena, och sen långa svepande åkningar när allt går åt helvete. Skogsscenerna i kvällsljus är faktiskt riktigt vackra, och byn ser ut som ett krigsområde efter första attacken. Se den på en stor duk.

Saker att se fram emot

Utan att spoila för mycket, det här är de fyra sakerna jag vill att ni håller koll på.

1. Första timmen. Monstret syns inte, byn är tyst och Bum-seok springer för livet genom gränderna med en pistol som inte hjälper ett skit. Na Hong-jin när han är som bäst, lika bra som THE WAILING.
2. Bilen med vapnen. Sung-ae rullar in med M16:or, granatgevär och annat som absolut inte ska finnas på en bypolisstation. Hela salongen jublade.
3. Biljakten. Den på motorvägen. Du kommer veta vilken jag menar. Håll i armstödet.
4. Toalettbesöket :) Ja. Det är allt jag säger.

Och en liten varning: slutet. Filmen slutar inte, den bara stannar. Na Hong-jin har tydligen redan skrivit en uppföljare och det märks. Jag satt kvar och väntade på en scen till som aldrig kom. Det finns en liten scen mitt i eftertexterna, så sitt kvar en stund.

Sammanfattning

HOPE är inte Na Hong-jins bästa film. Den är för lång, karaktärerna är tunna, monstren ser ibland ut som tv-spel och slutet är en käftsmäll av fel sort. Men fy fan vad roligt jag hade! Det är en av de mest bipolära filmupplevelserna jag haft på länge.

Det här är en koreansk monsterfilm som vägrar hålla igen. Skräck, sen MAD MAX: FURY ROAD, sen något helt annat som jag fortfarande inte riktigt fattar. Skitmycket blod, riktiga stunts, riktiga bilar som flyger och en humor som är precis lagom fel.

Gillar du THE HOST, TREMORS och PREDATOR så ska du se den här.

HOPE är koreansk monsterfilm på steroider, lång som fan, dum som fan, och jag älskade det!

Filmen släpps i Sverige av SF Studios, som körde svensk biopremiär den 25 september 2026. Tack för att ni vågade ta hit en nästan tre timmar lång koreansk monsterfilm, det är inte alla som hade gjort det!