SCREAMERS

År 2078. Efter fyndigheter av det radioaktiva ämnet berynium gjorts på planeten Sirius 6B och löst jordens energikris, visar det sig snart brytningen av detta är direkt livsfarligt.

År 2078. Efter fyndigheter av det radioaktiva ämnet berynium gjorts på planeten Sirius 6B och löst jordens energikris, visar det sig snart brytningen av detta är direkt livsfarligt. En sammanslutning av vetenskapsmän och arbetare kallad Alliansen kräver totalstopp och hamnar i en lång väpnad konflikt med gruvföretaget N.E.B. Med framtagandet av “Screamers”, en sorts målsökande mördarrobot, fick de övertaget mot NEB och kriget är nu inne på sitt tionde år.

Nya fyndigheter av berynium har dock gjorts på en annan planet och brytningen där visar sig vara harmlös. Överste Henricksen (Peter Weller) beordras att förhandla fred med företaget och beger sig ut i det krigshärjade landskapet. Snart visar sig det dock att de självreproducerande helvetesmaskiner Alliansen släppt lösa genomgått en evolution under decenniet och blivit än mer farliga för allt levande…

Ljud & Bild

Soundtrack: Pompöst och orkestralt som det ska vara i sci-fi även om det för mig av någon outgrundlig anledning ger en viss “tv-spelskänsla”.

Extramaterial

Originaltrailer, korta filmografier över skådespelaren Weller och regissören Duguay, ett litet bildspel samt en kort biografi över Weller. Som alltid med Njutafilms bjuds det även trailershow på deras kommande releaser.

Sammanfattning

Så. Lågbudget sci-fi har ju tyvärr en tendens att bli lökig, i nio fall av tio brukar tyvärr dess ambitioner inte sträcka sig längre än att vara en kopia av “Fredag den trettonde” fast med konstigare scenografi. Lägger man sedan till Peter Weller (vars karriär i ärlighetens namn kan beskrivas “TV, “Robocop 1+2”, “Naked Lunch” och tillbaka till TV”), samt regissören Chris Duguay (som visserligen gjorde ett hyfsat bra jobb med “Scanners 2” men sedan dess arbetat med WESLEY SNIPES för Guds skull!!!), borde man trots den är baserad på en novell av Philip K. Dick ha receptet på Trubbel. Kalla mig fördomsfull men så är det. Självklart går det att göra bra ifrån sig detta till trots - “Death Machine” är ett ypperligt exempel på detta - men jag ska erkänna varningslamporna blinkade rätt intensivt när jag fick filmen. Döm då min förvåning när jag med dessa farhågor framför mig inte bara värmde upp under dess gång utan när den väl var slut tyckte den var riktigt, riktigt bra!

Nej, detta är ingen högoktanig, nihilistisk attack mot tittaren som “Aliens” (eller tittarens intelligens och tålamod som “Independence Day”), manusförfattaren Dan O’Bannon till trots (han skrev ju den första delen av Aliensserien), utan en väldigt lågmäld historia som även om den bjuder på lite splatter och några försök till skräck faktiskt påminner mig en hel del om “På Västfronten Intet Nytt.” “Screamers” är om något ett krigsdrama satt i sci-fi miljö med ett fåtal splattereffekter och även om den ibland kan närma sig samma klaustrofobiska känsla som “Aliens” är den långt ifrån den högoktaniga splatterfest som gjorde Sigourney Weaver till vår första, kvinnliga actionhjältinna. Filmen påminner bra mycket mer om “Bladerunner” om parallellen tillåts (även den baserad på Philip K. Dicks alster). Här har man istället lyckats göra en väldigt lågmäld historia som även om den bjuder på blodstänk både en och två gånger undviker att hamna i facket “100% action och noll handling.” Dess kärna är utbrändhet, vilket slås an redan i öppningsscenen där två soldater från Alliansen rätt likgiltigt ser på när en fiende hackas i småbitar av de skrikande robotarna. Tio år har gått. Karaktärerna är lika härjade som planeten de befinner sig på, krigströttheten utbredd och Wellers överste en utbränd, kedjerökande man som inte levererar mycket mer än cynismer när han öppnar käften och gärna sågar nykomlingars naivitet med ett snett leende. Människorna har lyckats göra varandra bra illa själva och mördarrobotarna blir bara som grädde på moset.

Detta gör den icke till ett mästerverk dock! Nejdå, det finns mycket som talar mot den. Det bjuds på några tråkiga CGI-effekter här och var, den ton som så fenomenalt byggts upp under filmens första hälft sjabblas tyvärr bort mot slutet (som i sig faktiskt är lite av ett antiklimax) och undantaget Weller så håller faktiskt inte skådespelarna alltför hög klass och deras karaktärer är lite väl stereotypiska. Har man sedan efter åratal av Hollywoodhistorier dragit likhetstecken mellan “sci-fi” och “action” kommer man bli grymt besviken av den här filmen som helt saknar “Fuck!”, “Yeah!” eller “They’re coming for us!” Men det är en solid, smart historia med Weller som gjuten i sin prestation, levererat väldigt snyggt visuellt och jag gillade den skarpt!

Tre saker jag lärt mig efter att ha sett SCREAMERS:

• Lita inte på barn! Speciellt om de ser nödställda ut!

• Cigaretter är bra för din hälsa!

• Människor som upprepar sig i tal är med stor chans onda robotar!

Tre saker att se fram emot i filmen

• Öppningsscenen som osökt fick mig att tänka på kultrullen “Shogun Assassin”!

• Peter Weller klockren som utbränd antihjälte!

• Filmen i sig. Här finns några visuellt riktigt vackra scener!

“I rymden kan det skrikas förbannat mycket!”

Ett STORT tack till Njutafilms för recensionmaterialet!