COLONY

Jag gillar verkligen zombiefilmer, men ibland känns det som att man sett samma film hundra gånger, folk springer omkring, någon blir biten och håller såklart tyst om det, någon annan fattar ett idiotiskt beslut och sedan är hela skiten igång. Det behöver inte vara dåligt för det, men det är alltid kul när någon faktiskt försöker göra något annorlunda och det är precis vad Yeon Sang-ho gör med COLONY.

Yeon är ju mannen bakom TRAIN TO BUSAN, som jag fortfarande tycker är en av de bästa zombiefilmerna som gjorts de senaste tjugo åren, och sedan gjorde han PENINSULA som kanske inte riktigt blev vad man hade hoppats på. Han ligger även bakom HELLBOUND på Netflix, där han leker en hel del med hur människor beter sig när de blir rädda och börjar följa varandra utan att tänka själva. COLONY känns lite som en blandning av TRAIN TO BUSAN och HELLBOUND, fast den här gången har han bytt ut tåget mot ett höghus och gjort zombierna betydligt smartare.

Handlingen

Vi befinner oss i ett stort höghus i Seoul där bioteknikprofessorn Kwon Se-jeong (Jun Ji-hyun) deltar på en konferens. Där ska biologen Seo Young-cheol (Koo Kyo-hwan) presentera sin forskning om slemsvampar och hur de kommunicerar med varandra, vilket redan från början känns som en ganska dålig idé om man har sett några skräckfilmer genom åren. Det dröjer såklart inte särskilt länge innan allt går åt helvete och människor börjar attackera och bita varandra, samtidigt som smittan sprider sig genom byggnaden.

Myndigheterna gör vad myndigheter brukar göra i den här typen av filmer och spärrar av hela huset, vilket innebär att alla som är kvar därinne får försöka lösa problemet själva. Se-jeong, säkerhetsvakten Hyun-seok (Ji Chang-wook), som dessutom försöker skydda sin syster, och några andra överlevare måste försöka ta sig genom byggnaden medan de infekterade blir allt fler och framför allt förändras på ett ganska obehagligt sätt.

Zombier som faktiskt tänker

Det som gör COLONY så intressant är framför allt hur de infekterade fungerar, för här handlar det inte om vanliga zombier som bara springer omkring och försöker äta upp allt som rör sig. De fungerar snarare som en enda stor organism där alla är sammankopplade, delar information och lär sig av vad som händer omkring dem. Om någon av de överlevande lyckas lura en infekterad så verkar resten ganska snabbt förstå vad som hänt, vilket gör att de vanliga knepen man är van vid från zombiefilmer plötsligt inte fungerar längre. Det är faktiskt rätt jävla obehagligt när man inser att det inte bara är människorna som försöker överleva utan att monstren också hela tiden lär sig hur de ska få tag på dem.

Jag gillar verkligen hur de infekterade rör sig också, för det är något konstigt och nästan onaturligt med hela deras kroppsspråk. Yeon har berättat att han använde flera grupper med moderna dansare för att skapa rörelserna, och att tanken var att de skulle fungera ungefär som fingrarna på en pianist, där varje finger rör sig självständigt men ändå är en del av samma rörelse. Det är en ganska bra beskrivning faktiskt, för ibland står de helt stilla och verkar lyssna, ibland vrider de huvudet på ett märkligt sätt och ibland rör de sig tillsammans som om någon styr dem. Det är en helt annan känsla än de springande infekterade i TRAIN TO BUSAN eller 28 YEARS LATER.

Sedan är det ju nästan omöjligt att inte tänka på THE LAST OF US när man ser filmen, för likheterna är faktiskt väldigt många. Smittan kommer från en svamp snarare än ett virus, de infekterade kommunicerar genom ett nätverk och hela byggnaden börjar sakta men säkert täckas av trådar, slem och annat otrevligt som får väggarna att se levande ut. Det finns dessutom flera scener där de infekterade står helt stilla och lyssnar efter människor, ungefär som clickers i THE LAST OF US, och känslan av att hela horden plötsligt vet var du befinner dig när en enda av dem upptäcker dig är väldigt bekant.

Jag tycker däremot inte att det känns som någon direkt kopia, snarare att Yeon och Naughty Dog har inspirerats av liknande saker från naturen, där exempelvis svampar och insekter kan kommunicera och fungera tillsammans på sätt som nästan känns overkliga. Det är också här filmen blir lite mer intressant än en vanlig zombiefilm, för hela idén med att individen försvinner och blir en del av flocken går igen både hos monstren och människorna. Yeon har själv pratat om hur pandemin och alla algoritmer som påverkar våra liv varit en del av inspirationen, och även om man inte behöver bry sig ett dugg om det för att uppskatta filmen så gillar jag att det faktiskt finns en tanke bakom alltihop och att det inte bara handlar om att hitta på ännu ett sätt att göra zombier läskiga.

Men var är allt blod?

Här måste jag faktiskt erkänna att jag blev lite besviken, för när man sätter sig för att se en ny zombiefilm från mannen bakom TRAIN TO BUSAN, där ett helt höghus dessutom är fullt med människor som blir infekterade, då förväntar man sig ju att det ska bli ett ordentligt blodbad. Jag satt och väntade på att det verkligen skulle slaffsa loss, men det gör det aldrig riktigt och även om folk blir bitna och det händer en del otrevliga saker så är filmen faktiskt ganska försiktig med både blod och splatter.

I stället får vi väldigt mycket slem, och då menar jag verkligen väldigt mycket slem. De infekterade utsöndrar en vit, kladdig vätska som de använder för att kommunicera med varandra, ungefär som feromoner hos myror, och allt eftersom smittan sprider sig börjar hela byggnaden se ut som någon sorts levande organism. Yeon har berättat att han hämtade inspiration från androiden i ALIEN som blöder vitt, vilket jag tycker är en ganska rolig detalj, och det fungerar faktiskt riktigt bra här också. Det blir en annan sorts äckelkänsla när allting är täckt av kladdiga trådar och vit gegga, samtidigt som de infekterade ibland är nästan helt tysta och bara står och väntar.

Det är mer krypande obehag än regelrätt splatter, vilket kanske inte riktigt var vad jag hade hoppats på, men jag måste ändå säga att det fungerar. Effekterna är riktigt snygga och filmen vann faktiskt pris för just effekterna på Sitges 2026, vilket är ganska välförtjänt med tanke på hur mycket arbete man verkar ha lagt på både varelserna och miljöerna. Men ja, några liter extra blod hade knappast skadat.

Action i höghuset

En annan sak jag verkligen gillar är hur man använder själva byggnaden, för precis som TRAIN TO BUSAN tog oss genom ett tåg, vagn efter vagn, får vi här ta oss genom ett höghus där varje våning innebär nya problem. Trapphus, kontor, korridorer och stora öppna ytor blir perfekta platser för att skapa kaos, och eftersom de infekterade hela tiden lär sig och förändrar sitt beteende vet man aldrig riktigt vad som väntar bakom nästa dörr.

Actionscenerna är dessutom väldigt välgjorda och Jeon Young, som arbetade med koreografin i TRAIN TO BUSAN, är tillbaka även här. Det är mycket folk, mycket rörelse och stundtals ganska kaotiskt, men man lyckas ändå visa vad som händer utan att klippa sönder varenda scen. Det är något som jag tycker saknas i många moderna actionfilmer där man ibland knappt hinner förstå vem som slår vem innan kameran redan har bytt vinkel femton gånger.

Här fungerar det betydligt bättre och jag gillar framför allt hur miljöerna används, för det känns verkligen som att hela byggnaden långsamt blir en fälla som blir svårare och svårare att ta sig ur.

Människorna är tyvärr inte lika smarta

Mitt största problem med COLONY är faktiskt människorna, för även om både grundidén, handlingen och framför allt de infekterade är genomtänkta så verkar inte alla karaktärer ha fått vara med när intelligensen delades ut. Det finns flera tillfällen där människor som precis har sett vad de infekterade kan göra ändå fattar så korkade beslut att man nästan blir förbannad, och visst förstår jag att folk får panik när hela byggnaden kryllar av monster, men ibland får man faktiskt försöka tänka lite också.

Det blir extra frustrerande eftersom filmen lägger så mycket energi på att visa hur smarta de infekterade är, medan människorna ibland känns som om de gör precis det som krävs för att nästa actionscen ska kunna börja. Lite som att man lade all hjärnkapacitet på monstren och sedan inte hade särskilt mycket kvar till resten.

Jun Ji-hyun är däremot riktigt bra som Se-jeong och lyckas hålla ihop det mesta, samtidigt som Ji Chang-wook fungerar bra som säkerhetsvakten som försöker ta hand om sin syster. Det är framför allt deras situation man engagerar sig i, medan flera av de andra överlevarna känns ganska anonyma och knappt hinner göra något större intryck innan de försvinner ur handlingen. Koo Kyo-hwan är också väldigt underhållande som forskaren bakom alltihop, en sådan där person som är lite för imponerad av sin egen intelligens och som man ganska snabbt känner att man absolut inte hade velat arbeta tillsammans med.

Jag hade gärna sett lite mer fokus på några av karaktärerna, för även om filmen har gott om action och flera riktigt bra idéer så saknar jag ibland den där känslan som TRAIN TO BUSAN var så bra på, där man faktiskt brydde sig om människorna och vad som skulle hända med dem.

Sammanfattning

COLONY är en riktigt bra zombiefilm och framför allt gillar jag att Yeon Sang-ho försöker göra något annorlunda med en genre som annars ganska lätt fastnar i samma gamla mönster. Det är kul med zombier som faktiskt kan tänka och lära sig saker, och hela idén med att de fungerar som en enda stor organism är både smart och ganska obehaglig, särskilt när man börjar förstå hur svårt det blir för människorna att överleva när deras motståndare hela tiden anpassar sig.

Jag hade gärna sett betydligt mer blod och splatter, lite mindre slem och framför allt några människor som fattade lite bättre beslut, men samtidigt är det svårt att klaga alltför mycket när filmen faktiskt bjuder på en bra historia, riktigt snygga effekter och flera väldigt bra actionscener. Det är inte en ny TRAIN TO BUSAN och storyn är kanske lite väl förutsägbar ibland, men det känns ändå som att Yeon har hittat tillbaka efter PENINSULA.

Gillar man THE LAST OF US kommer man definitivt känna igen mycket, och är man allmänt förtjust i zombiefilmer tycker jag absolut att COLONY är värd att se, även om man kanske ska lämna förväntningarna på ett riktigt blodbad hemma.

Det är helt enkelt en smart zombiefilm där monstren för en gångs skull verkar ha mer hjärna än människorna, och det säger väl egentligen ganska mycket om både filmen och genren.

Noble Entertainment uppges ha de svenska rättigheterna och filmen ligger som kommande på SF Anytime med 15-årsgräns, men jag har fortfarande inte hittat något bekräftat datum för svensk premiär.