ICE CREAM MAN

Det finns filmer man ser för att tänka, filmer som vill säga något viktigt om livet, samhället och människans plats i universum. Sedan finns det filmer där hjärnan helt enkelt får koppla av. ICE CREAM MAN är helt klart det senare, och ibland är det precis vad man behöver. Barn äter glass och börjar mörda vuxna. That’s it :)

Jag såg den på bio tillsammans med min dotter en lördagskväll efter en ganska intensiv arbetsvecka, och ibland behövs faktiskt inte mer än så här. Lite glass, demoniska barn och skitmycket blod. Vi hade popcorn, läsk i barnstorlek och noll förväntningar, vilket helt klart var rätt inställning.

Handling

En glassförsäljare dyker upp i en liten amerikansk stad och börjar sälja glass till barnen. Problemet är juh bara att glassen har vissa oväntade bieffekter. Barnen förändras, vuxna börjar råka riktigt jävligt illa ut, och ganska snabbt går det från idylliskt villakvarter till demoniska mördarungar, blod och fullständigt kaos.

Handlingen är inte särskilt avancerad, men det behöver den faktiskt inte vara. Filmen ger oss precis tillräckligt för att hålla ihop alltihop, sedan låter den våldet, humorn och effekterna göra resten. Precis så ska det vara i en sån här film.

Troma, Eli Roth och demoniska barn

Det jag fastnade mest för var alla influenser från gammal Troma. Framför allt BEWARE! CHILDREN AT PLAY, där barn också förvandlas till små fullständiga psykfall, men även DECAMPITATED med sin blandning av splatter, korkade karaktärer och dum humor.

Självklart finns det även skitmycket CHILDREN OF THE CORN här, fast betydligt mer lekfullt och med en glassbil istället för ett majsfält.

Samtidigt känns det fortfarande väldigt mycket Eli Roth. Det finns lite CABIN FEVER i attityden, lite THANKSGIVING i kärleken till kreativa dödsfall och helt klart spår av samma underbart dåliga smak som vi fått i HOSTEL och THE GREEN INFERNO.

Det är inte subtilt, och det ska det verkligen inte vara.

Splatter & Specialeffekter

Det viktigaste i en sån här film är så klart om splattret funkar, och i ICE CREAM MAN funkar det skitbra!

Effekterna är riktigt bra och filmen bjuder på skitmycket blod, kroppar som går sönder och slaffsigt kreativa mord. Det finns en härlig fysisk känsla i våldet, och filmen är aldrig rädd för att visa vad som händer.

Det är precis lagom överdrivet för att bli roligt utan att tappa den där lilla känslan av ”fy fan”. Halva salongen skrattade och andra halvan gjorde konstiga ljud. Precis så ska det låta.

Det märks helt klart att Roth vet vad publiken vill ha. Så fort filmen börjar tappa lite tempo kommer nästa mord, nästa effekt eller nästa idiotiska situation och drar igång alltihop igen. Sjukt intensivt splatter helt enkelt.

Och ja, en liten varning: glass är en dålig idé till den här filmen. Vi körde popcorn och det var helt rätt beslut.

Humor & Dialog

Humorn funkar väldigt bra. Filmen tar sig själv precis lagom seriöst, och mycket av nöjet kommer från kombinationen av barn, våld och fullständigt absurda situationer.

Samtidigt hade jag gärna haft ännu mer dum dialog. Med så tydliga Troma-vibbar saknar jag några riktigt korkade repliker, sådana där repliker som är så jävla usla att de istället blir fantastiska.

Jag hade också gärna sett lite mer av den gamla exploitationkänslan. Någon totalt omotiverad cheerleader, lite naket eller någon annan vuxen detalj som egentligen inte behövs, men som ändå känns helt naturlig i den här typen av film.

Lite mer dålig smak helt enkelt!

Ljud & Musik

Här är filmen tyvärr betydligt svagare.

Soundtracket är ganska tamt och känns ibland nästan för snällt för det som händer på duken. Det blir lite mellanmjölk, och det är synd.

En sån här film hade tjänat på mer punk, hardcore, sleaze, gammal metal eller något annat med lite mer skit under naglarna. Men man kan juh inte få allt här i livet.

Ljudbilden i själva gore-scenerna funkar däremot skitbra. Slagen, blodet och allt annat kladdigt får precis den tyngd det behöver. Det låter tillräckligt äckligt för att hjälpa effekterna på traven, vilket är precis vad man vill ha.

Foto & Ljus

Visuellt funkar filmen riktigt bra. Den har en färgstark och nästan lite överdriven amerikansk småstadskänsla som passar perfekt ihop med glassbilen, barnen och den mörka humorn.

Ljussättningen är snygg utan att bli för polerad, och jag gillar särskilt kontrasten mellan den ljusa, färgglada ytan och allt blodigt som händer mitt i den.

Det hade varit hur lätt som helst att göra en sån här film alldeles för mörk och smutsig, men här får vi faktiskt se vad som händer. I en splatterfilm är det ganska viktigt. Har någon lagt timmar på att bygga en kropp som ska explodera vill jag fan också kunna se den ordentligt!

Saker att se fram emot

Utan att spoila för mycket, det här är de fyra sakerna jag vill att ni håller koll på.

• Bra splatter. Det är varken snålt eller fegt. Allt är blött, kladdigt och byggt på riktigt, kroppar går sönder ordentligt och kameran står kvar tillräckligt länge för att man ska hinna se hela härligheten. Jag satt och grimaserade och flinade samtidigt, och bättre betyg än så kan jag faktiskt inte ge.
• Hur vanliga köksredskap används för att slaffsa. Det här är en av filmens absolut roligaste grejer. Allt som ligger i en helt vanlig kökslåda blir livsfarligt när ungar utan spärrar får tag på det. Rivjärn, vispar, glasskopor och annat harmlöst skit används på sätt som definitivt inte står i bruksanvisningen. Jag lovar att du kommer titta lite konstigt på din egen köksbänk när du kommer hem!
• Tydligen kan man göra glass av hjärnor. Ja, du läste rätt. Här tar filmen sin egen idé hela vägen ut i det absurda, och det är helt klart här den känns som mest Troma. Dumt, äckligt och precis lagom fel. Jag säger inte mer, men du kommer veta exakt vilken scen jag menar.
• Har jag sagt splatter och slaffs? För det tål att sägas igen! Blod över väggar, mattor och föräldrar, kroppsdelar på ställen där kroppsdelar inte ska ligga, och en ljudbild som gör varje blött slag ännu värre. Filmen sparar inte allt roligt till sista tjugo minuterna heller, det händer skit hela vägen.

Gillar du Eli Roths mer lekfulla sida från CABIN FEVER och THANKSGIVING finns det massor att hämta här.

Sammanfattning

Jag och min dotter hade förbannat roligt med ICE CREAM MAN!

Det här är exakt den typen av film jag vill se en lördagskväll efter en intensiv arbetsvecka. Bra humor, skitbra gore, precis lagom mycket story och en härlig blandning av Eli Roth, gammal Troma och CHILDREN OF THE CORN.

Filmen hade dock kunnat gå ännu längre. Lite mer naket, ännu dummare dialog och framför allt ett bättre soundtrack hade passat perfekt. Men det är småsaker. Vi satt och snackade om glassbilen hela vägen hem, och min dotter har redan bestämt att vi ska se om den.

ICE CREAM MAN är dum, blodig och skitunderhållande. Precis som bra splatter ska vara!

Filmen släpps i Sverige av Noble Entertainment, som körde svensk biopremiär den 7 augusti 2026. Tack för att ni fortsätter ta hit sån här härlig skit till svenska biografer!